Tänkt skriva lite. Länge. Vill skriva lite. Om ditten. Om datten. Men hittar inte riktigt dit. Det inre rummet har inte helt försvunnit men jag har tappat orden. Ska man dö och bli intet innan man återföds så ska man väl dö ordentligt har jag tänkt. Ja, jag har faktiskt tänkt så dessa år då jag varit ordlös. Jag har låtit min röst dö. För att förvandlas måste man dö. Men när har jag dött klart? Och när är det dags att återfödas?
Cetonia aurata heter skalbaggen som förekom i den lilla anekdoten som Jung brukade framställa som ett exempel för synchronicitet. Jag såg en förra veckan, mitt på cykelbanan, när jag rastade min bästa goaste lånehund. Den låg där på vägen och var så vacker i sin metallicgröna färg så jag inte kunde annat än reagera med att stanna upp och granska den. Jag böjde mig ner för att rädda den lille som såg mer död än levande ut, tog ett övervintrat löv som den fortfarande hade krafter nog att krypa upp på och lade den vid sidan av vägen där den inte skulle kunna bli överkörd. Har vad jag vet aldrig sett en sån tidigare. Och jag visste inte då vad det var för sort förrän jag googlade på den ett par dagar senare då den dök upp i mitt minne.
Det visade sig vara en varelse med djup esoterisk innebörd. De gamla egyptierna hade ju den gamla dyngbaggen (en nära släkting till cetonia aurata) som symbol för Ra, solguden. Han som rullade fram en ny sol på himlen varje dag. Skalbaggen symboliserar återfödelse. Kheper är ett annat namn för den den helige skalbaggen och levandegörs av guden som har en skalbagge som ansikte. Det är födelseaspekten av Ra. Kheper är solen precis i gryningen, då natt blir till dag, Kheper symboliserar metamorfosens första ögonblick. "He who comes into being."
I samma surfsession råkade jag hamna på en länk om den progressiva måncykeln. Länken finns visserligen på min favoritastrologisida som jag besöker mest varje dag, men jag hamnade där via en omväg denna gång, via en annan asrologisida klickade jag mig till ett seminarie som den legendariske Liz Greene (hon är verkligen fantastisk i sina psykologiska träffsäkerhet. Rekommenderar alla som är astrologiskt intresserade att läsa henne, t.ex. Saturn - A New Look at an old Devil.) håller i London om just den progressiva måncykeln. (Ja, det är faktiskt idag, seminariet) Och jag hade aldrig förr i detalj undersökt just detta om den progressiva måncykeln.
Det var nymåne då, när jag googlade på Cetonia aurata och läste om den progressiva måncykeln. Död och återfödelse. En ny månfas. Samma dag hade jag den transiterande månen på min natala sol, min personliga nymåne! Den progressiva nymånen har jag inte förrän om tre år...
Samma natt hade jag en vision, precis innan jag somnade förnam jag namnet Kheper och upplevde det som om jag rasade, föll, sjönk, och hamnade UNDER vad jag upplevde som en sarkofag i ett mörkt rum/sal med ett månaktigt ljus i fjärran. Jag vaknade till, registrerade liksom i minnet vad jag sett och upplevt och somnade sen om.
Kanske var det vad Kafka beskrev med sin bok Förvandlingen. Gregor/Skalbaggen dog en neslig död i åsynen av sin något illa berörda men borgerligt distanserade familj. Till och med hans död var en skam, så som hans liv varit. Men återfödelsen då, blev den oskriven? Nej, hela Kafkas skrivargärning var en återfödelse från den borgerliga världen. Han fullkomnade sin individuationsprocess. Med råge.
Jag tänker nu att jag borde skrivit om det då, när jag var i känslan, då det verkligen kändes synchronistiskt och betydelsefullt. Men då var jag i den där andra känslan, att det här vill jag bara UPPLEVA, i mig själv, inte beskriva det i ord, inte göra det till något utanför mig själv. Och just nu är det bara ett minne av en känsla och jag vet återigen inte var jag befinner mig. Det känns bara som limbo.Ungefär som vanligt. Befinner mig mittemellan världarna. Men jag tycker att det borde vara dags att återfödas snart... på ett eller annat sätt. Jag väntar på ett mirakel. Jag har inte kraft att göra något annat. Och jag vet fortfarande inte om jag ska dö lite till eller kämpa mig till liv. Men inget kommer utan nåden. Och den kommer när det är dags vill jag tro.
Jag har den på mitt skrivbord nu. Kheper med en skalbagge till ansikte. Kanske ska dagen gry även för mig en dag.
söndag 8 maj 2011
tisdag 8 mars 2011
Dagens Arketyp: Amazonen. Sanningen slickar inga rövar. Inte den 8 mars!
Nu har den här aspekten (eller aspekterna snarare, de som representeras av ett mångfaldigt jag) av sanningen inte haft någon röst i etern på ett par, tre år. Men eftersom min röst behövs så tänker jag skriva igen. Så enkelt är det.
En något hetsig diskussion på FB samt Jolanda den tredjes bok om tarot och häxkonst plus en väldans massa andra faktorer som jag inte behöver analysera i detta nu utlöste detta av mig så efterlängtade initiativ. Gud så länge jag tänkt på att börja skriva blogg igen, men haft fantastiskt stora besvär med att komma över motståndet. Men när dumheten frodas i världen så måste man ta sitt ansvar och representera förståndet och föra ut lite sant vett till folk. Det är fan i mig min plikt. ("Fan i mig" - de är väl min ilska det då. Fan får stå för helig och kreativ ilska här. Andra stycket och jag har redan blandat in både Gud och Fan och det är väl talande för hela detta djäfla life of mine går ut på att smälta samman alla världens dualiteter till en helhet. Helhet är det enda jag strävar efter. Först och främst min egen, men kan jag svetsa ihop andras gapande dualistglapp med svidande sanningar så välkomna, be my guests.)
Jag är inte ute efter att skaffa vänner, inte frottera mig med gräddan av någon illusionistiskt rörelse, vare sig den är klass-/makt-/status-/könsbetingad. Jag skiter i hierarkier, i sociala regler, i den illusoriska tryggheten av att vara en i en grupp. Hellre ensamvarg på en mörk hed än fåraktigt upplyst från EN sida av fårfållan. EN sida, som du inte ens valt själv. Och jag skiter i om jag är omtyckt eller inte. Jag är inte ute efter att bli populär. Jag är ute efter sanning och helhet. 'Aight?
Nummer ETT på Dagens Agenda: Jag är så jävla trött på Disney-andligheten nu så jag vet inte var jag ska ta vägen. Ni vet den där som är ledd av bemedlade medeklassmänniskor i Stockholms innerstad, som frotterar sig med varandra, smeker varandra medhårs och slickar varandra i röven i sann The Secret-anda så det står härliga till. Klyschor serveras och lapas med dionysisk törst. Den ena dummare än den andra. De skulle inte känna igen ett sant andligt sökande om det så kom och satte sig i deras ansikten. Allt handlar inte om pengar och business. Och pengar är framförallt inte karmiska livspoäng. Graden av popularitet, framgång, kändisskap och pengar speglar INTE graden av andlig utveckling eller mänskligt värde. Kan vi döda den myten en gång för alla nu? Nä, hur ska vi kunna det när hela jävla jorden är utsatt för en global framgång-pengar-status-förtrollning. Man föds, hjärntvättas till duktig högpesterande idiot, samlar pengar på hög, och dör. So that's it? Huh?
Det som stör mig allra mest med folk som ytligt hänger sig åt New-age-flosklerna är att man bara man först flaggar med kärleksbudskap, ljusa energier och annat gulligt putenutt kan ägna sig åt de mest förhärdade egolekar och manipuleringsformer i form av översitteri, skambeläggande, osynliggörande, eller bara omedvetet energitjuveri. "Men jag kommer med ett kärleksbudskaaaap." Jamenvisst, sörru. Du kanske inte ser din skugga, men jag gör det, och jag kommer belysa den åt dig, som en ren kärlekstjänst. Och om du tycker att det är mig det är fel på, försöker skambelägga mig för "min negativitet" så hade du nog inte riktigt kommit så långt i din kärleksenergier som du trodde.
Och inget av detta är skrivet med avund som grund, so don't even think about that som dagisargument, tack! Nej, det föddes ur helig frustration inför förljugenhet, självgodhet och blindhet.
Sanningen slickar inga rövar - det gör inte riktiga kvinnor heller.
Vilket inte särskilt osökt för mig till punkt nummer TVÅ på Dagens Agenda: Rosie Björkman och hennes bok Jolanda den tredjes bok om tarot och häxkonst. En bok och tarotkortlek som jag faktiskt mest köpte för illustrationerna av den legendariske Hans Arnold. Men jag måste faktiskt bekänna: Jag har blivit helt jäkla kär i Rosie. Fan vilken kvinnopower säger jag bara! Vilken humor, vilken visdom och vilken kärlek. Jag måste säga att jag var lite skeptiskt inställd, tyckte hon var lite av en löjlig figur i häxhatt, som med lite för stor lust hängav sig åt häxattiraljernas ytliga glamour, men så fel jag hade. Det finns ett sant djup bakom ytan som resonerar med mitt eget. Rosie ser igenom strukturerna och söker helheten. Det kanske är det häxeri går ut på - återställa ordningen och balansen i det här kantrande skeppet som är världen. Och den där halloweenutstyrseln... den har sin förankring i en stor och generös humor och jag-bjuder-på-mig-själv-distans. Det är härligt med kärleksfull självironi. Man får fan inte ta sig själv på för stort allvar. Tack, Rosie! För att du inspirerar mig till att våga vara den häxa jag faktiskt är. (Det där trodde jag aldrig att jag skulle säga.)
En något hetsig diskussion på FB samt Jolanda den tredjes bok om tarot och häxkonst plus en väldans massa andra faktorer som jag inte behöver analysera i detta nu utlöste detta av mig så efterlängtade initiativ. Gud så länge jag tänkt på att börja skriva blogg igen, men haft fantastiskt stora besvär med att komma över motståndet. Men när dumheten frodas i världen så måste man ta sitt ansvar och representera förståndet och föra ut lite sant vett till folk. Det är fan i mig min plikt. ("Fan i mig" - de är väl min ilska det då. Fan får stå för helig och kreativ ilska här. Andra stycket och jag har redan blandat in både Gud och Fan och det är väl talande för hela detta djäfla life of mine går ut på att smälta samman alla världens dualiteter till en helhet. Helhet är det enda jag strävar efter. Först och främst min egen, men kan jag svetsa ihop andras gapande dualistglapp med svidande sanningar så välkomna, be my guests.)
Jag är inte ute efter att skaffa vänner, inte frottera mig med gräddan av någon illusionistiskt rörelse, vare sig den är klass-/makt-/status-/könsbetingad. Jag skiter i hierarkier, i sociala regler, i den illusoriska tryggheten av att vara en i en grupp. Hellre ensamvarg på en mörk hed än fåraktigt upplyst från EN sida av fårfållan. EN sida, som du inte ens valt själv. Och jag skiter i om jag är omtyckt eller inte. Jag är inte ute efter att bli populär. Jag är ute efter sanning och helhet. 'Aight?
Nummer ETT på Dagens Agenda: Jag är så jävla trött på Disney-andligheten nu så jag vet inte var jag ska ta vägen. Ni vet den där som är ledd av bemedlade medeklassmänniskor i Stockholms innerstad, som frotterar sig med varandra, smeker varandra medhårs och slickar varandra i röven i sann The Secret-anda så det står härliga till. Klyschor serveras och lapas med dionysisk törst. Den ena dummare än den andra. De skulle inte känna igen ett sant andligt sökande om det så kom och satte sig i deras ansikten. Allt handlar inte om pengar och business. Och pengar är framförallt inte karmiska livspoäng. Graden av popularitet, framgång, kändisskap och pengar speglar INTE graden av andlig utveckling eller mänskligt värde. Kan vi döda den myten en gång för alla nu? Nä, hur ska vi kunna det när hela jävla jorden är utsatt för en global framgång-pengar-status-förtrollning. Man föds, hjärntvättas till duktig högpesterande idiot, samlar pengar på hög, och dör. So that's it? Huh?
Det som stör mig allra mest med folk som ytligt hänger sig åt New-age-flosklerna är att man bara man först flaggar med kärleksbudskap, ljusa energier och annat gulligt putenutt kan ägna sig åt de mest förhärdade egolekar och manipuleringsformer i form av översitteri, skambeläggande, osynliggörande, eller bara omedvetet energitjuveri. "Men jag kommer med ett kärleksbudskaaaap." Jamenvisst, sörru. Du kanske inte ser din skugga, men jag gör det, och jag kommer belysa den åt dig, som en ren kärlekstjänst. Och om du tycker att det är mig det är fel på, försöker skambelägga mig för "min negativitet" så hade du nog inte riktigt kommit så långt i din kärleksenergier som du trodde.
Och inget av detta är skrivet med avund som grund, so don't even think about that som dagisargument, tack! Nej, det föddes ur helig frustration inför förljugenhet, självgodhet och blindhet.
Sanningen slickar inga rövar - det gör inte riktiga kvinnor heller.
Vilket inte särskilt osökt för mig till punkt nummer TVÅ på Dagens Agenda: Rosie Björkman och hennes bok Jolanda den tredjes bok om tarot och häxkonst. En bok och tarotkortlek som jag faktiskt mest köpte för illustrationerna av den legendariske Hans Arnold. Men jag måste faktiskt bekänna: Jag har blivit helt jäkla kär i Rosie. Fan vilken kvinnopower säger jag bara! Vilken humor, vilken visdom och vilken kärlek. Jag måste säga att jag var lite skeptiskt inställd, tyckte hon var lite av en löjlig figur i häxhatt, som med lite för stor lust hängav sig åt häxattiraljernas ytliga glamour, men så fel jag hade. Det finns ett sant djup bakom ytan som resonerar med mitt eget. Rosie ser igenom strukturerna och söker helheten. Det kanske är det häxeri går ut på - återställa ordningen och balansen i det här kantrande skeppet som är världen. Och den där halloweenutstyrseln... den har sin förankring i en stor och generös humor och jag-bjuder-på-mig-själv-distans. Det är härligt med kärleksfull självironi. Man får fan inte ta sig själv på för stort allvar. Tack, Rosie! För att du inspirerar mig till att våga vara den häxa jag faktiskt är. (Det där trodde jag aldrig att jag skulle säga.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)