Nu har den här aspekten (eller aspekterna snarare, de som representeras av ett mångfaldigt jag) av sanningen inte haft någon röst i etern på ett par, tre år. Men eftersom min röst behövs så tänker jag skriva igen. Så enkelt är det.
En något hetsig diskussion på FB samt Jolanda den tredjes bok om tarot och häxkonst plus en väldans massa andra faktorer som jag inte behöver analysera i detta nu utlöste detta av mig så efterlängtade initiativ. Gud så länge jag tänkt på att börja skriva blogg igen, men haft fantastiskt stora besvär med att komma över motståndet. Men när dumheten frodas i världen så måste man ta sitt ansvar och representera förståndet och föra ut lite sant vett till folk. Det är fan i mig min plikt. ("Fan i mig" - de är väl min ilska det då. Fan får stå för helig och kreativ ilska här. Andra stycket och jag har redan blandat in både Gud och Fan och det är väl talande för hela detta djäfla life of mine går ut på att smälta samman alla världens dualiteter till en helhet. Helhet är det enda jag strävar efter. Först och främst min egen, men kan jag svetsa ihop andras gapande dualistglapp med svidande sanningar så välkomna, be my guests.)
Jag är inte ute efter att skaffa vänner, inte frottera mig med gräddan av någon illusionistiskt rörelse, vare sig den är klass-/makt-/status-/könsbetingad. Jag skiter i hierarkier, i sociala regler, i den illusoriska tryggheten av att vara en i en grupp. Hellre ensamvarg på en mörk hed än fåraktigt upplyst från EN sida av fårfållan. EN sida, som du inte ens valt själv. Och jag skiter i om jag är omtyckt eller inte. Jag är inte ute efter att bli populär. Jag är ute efter sanning och helhet. 'Aight?
Nummer ETT på Dagens Agenda: Jag är så jävla trött på Disney-andligheten nu så jag vet inte var jag ska ta vägen. Ni vet den där som är ledd av bemedlade medeklassmänniskor i Stockholms innerstad, som frotterar sig med varandra, smeker varandra medhårs och slickar varandra i röven i sann The Secret-anda så det står härliga till. Klyschor serveras och lapas med dionysisk törst. Den ena dummare än den andra. De skulle inte känna igen ett sant andligt sökande om det så kom och satte sig i deras ansikten. Allt handlar inte om pengar och business. Och pengar är framförallt inte karmiska livspoäng. Graden av popularitet, framgång, kändisskap och pengar speglar INTE graden av andlig utveckling eller mänskligt värde. Kan vi döda den myten en gång för alla nu? Nä, hur ska vi kunna det när hela jävla jorden är utsatt för en global framgång-pengar-status-förtrollning. Man föds, hjärntvättas till duktig högpesterande idiot, samlar pengar på hög, och dör. So that's it? Huh?
Det som stör mig allra mest med folk som ytligt hänger sig åt New-age-flosklerna är att man bara man först flaggar med kärleksbudskap, ljusa energier och annat gulligt putenutt kan ägna sig åt de mest förhärdade egolekar och manipuleringsformer i form av översitteri, skambeläggande, osynliggörande, eller bara omedvetet energitjuveri. "Men jag kommer med ett kärleksbudskaaaap." Jamenvisst, sörru. Du kanske inte ser din skugga, men jag gör det, och jag kommer belysa den åt dig, som en ren kärlekstjänst. Och om du tycker att det är mig det är fel på, försöker skambelägga mig för "min negativitet" så hade du nog inte riktigt kommit så långt i din kärleksenergier som du trodde.
Och inget av detta är skrivet med avund som grund, so don't even think about that som dagisargument, tack! Nej, det föddes ur helig frustration inför förljugenhet, självgodhet och blindhet.
Sanningen slickar inga rövar - det gör inte riktiga kvinnor heller.
Vilket inte särskilt osökt för mig till punkt nummer TVÅ på Dagens Agenda: Rosie Björkman och hennes bok Jolanda den tredjes bok om tarot och häxkonst. En bok och tarotkortlek som jag faktiskt mest köpte för illustrationerna av den legendariske Hans Arnold. Men jag måste faktiskt bekänna: Jag har blivit helt jäkla kär i Rosie. Fan vilken kvinnopower säger jag bara! Vilken humor, vilken visdom och vilken kärlek. Jag måste säga att jag var lite skeptiskt inställd, tyckte hon var lite av en löjlig figur i häxhatt, som med lite för stor lust hängav sig åt häxattiraljernas ytliga glamour, men så fel jag hade. Det finns ett sant djup bakom ytan som resonerar med mitt eget. Rosie ser igenom strukturerna och söker helheten. Det kanske är det häxeri går ut på - återställa ordningen och balansen i det här kantrande skeppet som är världen. Och den där halloweenutstyrseln... den har sin förankring i en stor och generös humor och jag-bjuder-på-mig-själv-distans. Det är härligt med kärleksfull självironi. Man får fan inte ta sig själv på för stort allvar. Tack, Rosie! För att du inspirerar mig till att våga vara den häxa jag faktiskt är. (Det där trodde jag aldrig att jag skulle säga.)
